Nu sitter jag här i sängen. Mysan ligger iskall i búren. Jag vill inte se henne, inte röra henne. Fast hon vilar faktiskt fridfullt, det var tur att hon dog i sömnen. Hon led inte, hon hade ett långt och lyckligt liv! Jag tog med henne vart jag än åkte, om jag skulle vara hos pappa i tre dagar så tog jag med henne, buren och allt. Så varför får jag dåligt samvete? Jo jag har ju inte tagit ut henne på 2-3 dagar. Tänk om hon varti död ändå sen söndags kväll? Igår kväll kände jag på mig att hon var död, men jag ville inte kolla. Det kändes så hemskt, "nu ska jag gå och se om Mysan lever" Men jag gick till buren ändå, jag skulle ge henne mat och vatten. Hon hade inte rört sin matskål, den var fortfarande full. Jag gav henne ändå lite mat, sen gick jag och sov. Nu imorse skulle jag kolla till henne, jag lyfte på locket till buren, ropade lite på henne men hon kom inte fram. Lyfte upp allt i buren, bomullen hon ligger i låg helt blixt stilla. Jag började lyfta på bomullen, så kommer Tindra. Jag ber henne lyfta och kolla, vilket hon också gör. Tindra säger att hon är kall och ser läskig ut. Mamma kommer, fastställer att hon är död. Jag vet inte vad jag kände precis just då. Jag fick en chock, började grina, gick till mitt rum. Det känns lite töntigt att sitta och grina. Men det var ett liv och hon var väldens bästa hamster. Men varför kan jag inte sluta grina? Det är den stora frågan. Hon hade ett bra liv, det hade hon verkligen. Det är nog bara ida jag kommer känna såhär, sen när jag vaknar imorgon kommer nog allt bl bra igen. Vi ska begrava henne ikväll. Det känns hemskt, kommer aldrig mer få se henne, någonsin mer. Jag hatar döden. Men det är livets gång. Man föds man dör, that's it. Aja nu ska jag gå och fixa till mitt smink, som har runnit länge nog. R.i.p. †